ellinor

såg nu att ja hade fått ett mejl från min gamla chef (världens bästa chef) med mailadresser till alla mina barns föräldrar, så ja kan höra av mig å höra hur dom har de.
men gud vad jag saknar dom allihop! det värker nästan i bröstet, jag längtar så mycke efter dom. mina fina fina ungar, världens finaste. å hela stället, kollergorna föräldrarna.
dom var mina ett år å ja fattar inte hur ja ska klara mig utan.. usch va jobbigt det känns nu.

nä nu sitter ja här å bölar en stund..
skulle helst vilja bara åka dit imorn å krama på dom allihop, de blir så fort skolan har lugnat ner sig.
det är sjukt att man kan bli så kära i dom där små å att dte blir en nästan fysisk smärta när dom saknas, å då har ja inte ens fött dom. å hur ska det gå sen när ja ska bli lärare?

samtidigt som en del av mig gärna hade stannat i oslo hos barnen så ville ja ju inte de.. det vet ja ju.
men just nu mitt i akuta sakna-attacken känns det inte riktigt lika kristallglasklart att jag åkte ifrån dom..